Att resa ansvarsfullt
Att besöka Sepilok på ett ansvarsfullt sätt: Regler som skyddar aporna
Att hålla avstånd och avstå från beröring vid Sepilok är inte byråkrati – det är det som gör en genuint vild och sjukdomsfri orangutangpopulation möjlig.
Se Sepilok-turer på Viator ↗Varför avståndsreglerna finns
Orangutanger är bland våra närmaste levande släktingar och delar merparten av människans DNA – just därför betyder avståndsreglerna på Sepilok mer än de skulle göra på en vanlig djurpark. Den genetiska närheten innebär att orangutanger också är mottagliga för många mänskliga sjukdomar, från vanlig förkylning till allvarligare luftvägsinfektioner, utan något vaccinationsprogram eller medicinskt skyddsnät som motsvarar människans. En regel som kan verka överdrivet försiktig – håll avstånd, gå inte fram, dröj inte kvar nära en medbesökare som tydligt är sjuk – finns där för att ett utbrott som förs in av turister skulle kunna sprida sig genom en population som tagit årtionden att bygga upp igen.
Sjukdomsrisken går åt båda hållen
Det är inte bara orangutangerna som löper risk. Vilda och halvvilda primater kan också bära på smittämnen som överförs till människor, vilket är en anledning till att utfodring, beröring eller närkontakt med djuren på Sepilok avråds – oavsett hur tillgängliga de verkar. Centret ber med jämna mellanrum besökare som känner sig sjuka att överväga att skjuta upp sitt besök, eller att bära munskydd nära utsiktsområdena, särskilt under perioder med ökad oro för luftvägssjukdomar. Ingen av detta handlar om att behandla djuren som sköra – det är grundläggande biosäkerhet för en tvåvägsrelation mellan en mycket social apa och de tusentals besökare som passerar varje år.
Ingen röring, ingen utfodring, inga undantag
Orangutangerna i Sepilok är vilda eller halvvilda, inte artister, och reglerna om att inte röra eller mata gäller även om ett djur vandrar nära en spång eller verkar nyfiken på besökare. Att erbjuda mat – även frukt som ser ofarlig ut – underminerar den omsorgsfulla, medvetet sparsamma diet som rangers använder vid plattformen och kan uppmuntra djuren att förknippa människor i allmänhet med en lätt måltid, vilket är raka motsatsen till vad ett rehabiliteringsprogram försöker uppnå. Väskor ska förvaras i de medföljande förvaringsskåpen; orangutanger är fingerfärdiga och snabba, och en obevakad väska är en verklig frestelse, inte bara en teoretisk risk.
Fotografering och beteende på strandpromenaden
Blixtfotografering, högljudda samtal och alla försök att ropa till eller imitera en orangutang avråds, eftersom de behandlar ett vilt möte som ett fototillfälle snarare än vad det faktiskt är. Att hålla sig på de markerade spångarna skyddar både skogsbotten och besökare, då terrängen är ojämn och kan vara hal efter regn. Inget av detta förminskar upplevelsen – om något tenderar ett lugnare och mer tålmodigt förhållningssätt att ge bättre observationer och fotografier, eftersom djuren då är mindre benägna att skrämmas iväg innan du hunnit ta en ordentlig titt.
Den större bilden
Intäkter från bokningar av turer och entréavgifter vid Sepilok och dess närliggande center går till de löpande kostnaderna för veterinärvård, skogsskydd och personal som övervakar en fritt levande population över tusentals hektar reservat – arbete som inte upphör när den sista besökaren går hem för dagen. Att välja center med ett genuint rehabiliteringsuppdrag, snarare än djuparker byggda kring närkontakt eller selfies, är ett av de mer meningsfulla val en resenär kan göra i en region där efterfrågan på ”hands-on” djuruplevelser fortfarande orsakar verklig skada på hotade arter som orangutangen och solbjörnen.